WILLIAM M. THACKERAY
började därefter åter att läsa i en stor broschyr, med vilken han var ivrigt sysselsatt.
'Jag hoppas att ni ska bli snäll mot mina flickor', sade lady Crawley, vars röda ögon alltid stå fulla av tårar.
'Herregud, mamma, naturligtvis kommer hon att bli det', sade den äldsta av flickorna, och jag såg genast att jag icke behöver vara rädd för denna dam.
'Mylady är serverad', sade taffeltäckaren, klädd i svart och med en ofantlig vit skjortkrage, liknande ett av drottning Elisabeths fräs på tavlorna där ute i salen, och så tog mylady mr Crawleys arm och gick förut till matsalen, dit jag följde efter med en av mina små elever i vardera handen.
Sir Fox var redan där med en silverkanna. Han kom direkt upp ur källaren och var ävenledes i full toalett, det vill säga, han hade tagit av sig sina damasker och visade sina små stumpiga ben i svarta ullstrumpor. Sidobordet var betäckt med glänsande gamla silverkärl — gamla bägare, både av guld och silver, gamla brickor och bordsyrtuter, likt Rundells och Bridges bod. Allt på bordet var även av silver, och två betjänter med rött hår och kanariefärgade livréer stodo på vardera sidan av skänkbordet.
Mr Crawley läste en lång bön, sir Fox sade amen, och de stora silverlocken togos bort.
'Vad ha vi till middagen, Betsey?' sade baroneten.
'Fårsoppa, skulle jag tro, sir Fox', svarade lady Crawley.
'Mouton aux navets', tillade taffeltäckaren allvarligt, 'och soppan är potage de mouton à l'Ecossaise. Sidofaten innehålla pommes de terre au naturel och choufleur à Eeau.'
'Får är får', sade baroneten, 'och tusan så gott. Vad var det för ett får, Horrocks, och när slaktades det?'
'Ett av den skotska rasen med svarta huvudena, sir Fox, och det slaktades i torsdags.'
108
