WILLIAM M. THACKERAY
mottog henne av barmhärtighet. Det enda jag fruktar är, att hennes mors grundsatser — denna beskrevs för mig såsom en fransk grevinna; som under revolutionens fasa blev tvungen att emigrera, men var, efter vad jag sedan funnit, en person av den lägsta härkomst och dito moral — skola visa sig ärftliga hos den olyckliga unga kvinna, vilken jag upptog såsom alldeles hjälplös och utan stöd. Men hennes grundsatser ha hittills varit otadliga (tror jag), och jag är övertygad, att inom den utmärkte sir Fox Crawleys eleganta och förfinade krets ingenting skall hända som kan skada dem."
Miss Rebecka Sharp till miss Amalia Sedley.
"Jag har icke under dessa många veckor skrivit till min älskade Amalia, ty vad har jag väl att berätta om det som händer och sker här i Humdrum Hall,[1] vartill jag har döpt det, och vad frågar du efter huruvida rovskörden är god eller dålig, om det feta svinet vägde så eller så många pund och om kreaturen bli feta av betor? Varje dag sedan jag sist skrev har varit fullkomligt lik den andra. Före frukosten en promenad med sir Fox och hans tistelkniv, efter frukosten studier (sådana de äro) i skolrummet, läsning och skrivning om jurister och arrenden, kolgruvor och kanaler tillsammans med sir Fox, vars handsekreterare jag blivit, efter middagen mr Crawleys diskurser om baronetens brädspel, under vilka båda förströelser hennes nåd sitter och ser lika lugn och likgiltig ut. Hon har på sista tiden blivit litet mera intressant genom sina krämpor, som fört en ny gäst hit i skepnaden av en ung doktor. Vet du, min vän, unga kvinnor böra aldrig förtvivla. Den unge doktorn lät en viss vän till dig förstå, att om hon behagade att bli mrs Glauber, skulle han med nöje se henne pryda hans hem! Jag förklarade för hans oförskämdhet, att den förgyllda mortelstöten och morteln voro en alldeles tillräcklig prydnad — liksom om jag vore född till att bli en lantdoktors hustru! Mr Glauber begav sig hem helt opasslig i anled-
- ↑ Humdrum = ledsam, tråkig. Ö. a.
138
