Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

P. S. Jag önskar att du hade sett vilka miner de unga damerna Blackbrooks (amiral Blackbrooks döttrar och eleganta unga damer med klänningar från London) gjorde, då ryttmästare Rawdon valde mig till sin moitié! — Farväl! farväl!"


Då mrs Bute Crawley (vars konstgrepp vår skarpsinniga Rebecka så snart hade upptäckt) hade av miss Sharp tagit det löftet, att hon snart skulle avlägga ett besök, förmådde hon den allsmäktiga miss Crawley att utverka den nödiga tillåtelsen av sir Fox, och den godlynta gamla damen, som själv tyckte om att vara glad och se alla glada och lyckliga omkring sig, var helt förtjust och beredvillig att åstadkomma försoning och förtroligt umgänge mellan sina två bröder. Det blev därför överenskommet att de båda familjernas ungdom hädanefter ofta skulle besöka varandra, och vänskapen räckte naturligtvis lika länge som den jovialiska gamla fredstifterskan var där för att bibehålla sämjan.

— Varför bjöd du den där skojaren Rawdon Crawley till middag? sade pastorn till sin hustru, under det de vandrade hem genom parken. Jag vill inte ha något att skaffa med den gynnaren. Han ser ned på oss lantfolk, som om vi vore lika många morianer. Han är aldrig nöjd, såframt han inte får dricka av mitt "gula lacket", som kostar mig mina modiga tio riksdaler buteljen — fördöme honom! För övrigt är han en så fasligt illa känd person — en slösare, en drinkare och i alla avseenden en utsvävande sälle! Han har dödat en person i duell, han är över öronen i skuld och har berövat mig och de mina största delen av miss Crawleys förmögenhet. Waxy säger, att hon — här skakade kyrkoherden sin knutna hand åt månen med någonting liknande en ed och tillade i dyster ton — har testamenterat honom femtiotusen pund, och att det inte blir över trettio att dela.

— Jag tror att hon inte har långt kvar, sade pastorskan. Hon var mycket röd i ansiktet då vi stego upp från bordet, och jag var tvungen att lösa upp hennes snörliv.


143