WILLIAM M. THACKERAY
— Hon drack sju glas champagne, sade den ärevördige herrn med sänkt röst, och eländig champagne är det till på köpet, som min bror förgiftar oss med — men ni kvinnor ha aldrig någon smak.
— Vi förstå ingenting, sade mrs Bute Crawley.
— Hon drack körsbärsbrännvin efter maten, fortfor hans ärevördighet, och tog curaçao till kaffet. Jag skulle inte vilja dricka en sådan för en fempundssedel: jag får en olidlig halsbränna därav. Hon kan omöjligen stå ut därmed — hon måste stryka med — kött och blod kunna inte uthärda det, och jag håller två mot ett på att Mathilda stupar inom ett år.
Under dessa angenäma samtal och under grubblande tankar på sina skulder och sin son James vid universitetet och Frank i Woolwich samt de fyra flickorna, vilka icke voro några skönheter, stackars varelser, och icke skulle få ett öre, utom vad de kunde få av det väntade arvet efter tanten, vandrade kyrkoherden och hans hustru framåt en stund.
— Fox kan omöjligen vara en nog stor skurk att sälja rättigheten att sätta till präst här, och den där metodistiska mesen till äldste son fikar efter att komma in i parlamentet, fortfor mr Crawley efter ett ögonblicks tystnad.
— Sir Fox Crawley är i stånd till vad som helst, sade pastorskan. Vi måste ha miss Crawley att förmå honom att lova James pastoratet.
— Fox lovar vad som helst, svarade kyrkoherden. Han lovade att han skulle betala mina studentskulder, då min far dog; han lovade att bygga upp den nya prästgårdsflygeln; han lovade mig att få Jibbs fält och det där sex tunnlandsplöjet — och han höll sina löften på ett hyggligt sätt! Och det är åt denne mans son — åt denne skurk, spelare, bedragare och mördare, åt Rawdon Crawley, som Mathilda lämnar största delen av sin förmögenhet. Jag kallar sådant okristligt. Ja, fördöme mig är det inte det! Den oförskämde lymmeln har var enda last med undantag av skrymteri, och detta har kommit på broderns andel.
144
