VÄRLDSMARKNADEN
— Tyst, min bästa vän, kom ihåg att vi äro på sir Fox' mark! inföll hans hustru.
— Jag säger att han har varenda last, mrs Crawley. Sök inte att kujonera mig, min fru. Sköt han inte kapten Firebrace? Plundrade han inte unge lord Dovedale på "Cacaoträdet"? Hindrade han inte boxningsstriden mellan Bill Soames och den där Cheshirekarlen, varigenom jag förlorade fyrtio pund? Du vet att han gjorde det, och vad kvinnfolken angår, så har du själv hört hur man inför mig, i min egenskap av fredsdomare…
— För guds skull, Crawley, bespara mig detaljerna! utbrast damen.
— Och du bjuder en sådan skurk till vårt hus! fortfor den uppbragte kyrkoherden. Du, modern till en ung familj och hustrun till en engelsk präst — det går, fördöme mig, nästan för långt!
— Bute Crawley, ni är en narr! sade pastorskan föraktfullt.
— Jag må vara narr eller inte, min fru — och jag påstår inte att jag har ett så gott huvud som du, Martha, och har heller aldrig gjort det, men jag vill inte vara tillsammans med Rawdon Crawley, det är säkert som sex. Jag reser över till Huddlestone och ser på hans svarta stövare och håller femtio pund på att Lancelot springer i kapp med honom. Ja, fördöme mig gör jag inte det och med vilken hund som helst i England för övrigt. Men jag vill inte träffa tillsammans med Rawdon Crawley.
— Mr Crawley, ni är rusig efter vanligheten, svarade hans hustru, och då kyrkoherden den följande morgonen vaknade och ropade på sitt svagdricka, påminde hon honom om hans löfte att besöka sir Huddlestone Fuddlestone på lördagen, och som han visste att där skulle komma att gå hett till, kom man överens om att han skulle rida hem på söndagsmorgonen i så god tid att han kunde hinna fram till predikan. Sålunda ser man, att Crawleys församlingsbor voro lika lyckliga i fråga om sin pastor som i fråga om sin patron.
Miss Crawley hade icke länge vistats i Crawley Hall,
