WILLIAM M. THACKERAY
förrän Rebecka hade förstått att tjusa den gladlynta Londondamen likaväl som de lantliga oskulder, vilka vi nyss skildrat. Då hon en dag gjorde sin vanliga utfärd, ansåg hon lämpligt att befalla att "den lilla guvernanten" skulle följa henne till Mudbury. Innan de kommo tillbaka hade Rebecka fullkomligt erövrat henne, i det hon fyra gånger hade fått henne att skratta och överhuvudtaget roat henne under hela den lilla resan.
— Inte låta miss Sharp dinera med oss! sade hon till sir Fox, som hade ställt till en större middag och bjudit alla baroneterna i grannskapet. Ni måtte väl aldrig tro, käre vän, att jag kan prata med lady Fuddlestone om barnkammaren eller diskutera juridiska angelägenheter med den där gåsen, gamle sir Giles Wapshot? Jag yrkar på att miss Sharp måtte komma till bordet. Låt lady Crawley stanna uppe hos sig, ifall det är trångt om rum, men lilla miss Sharp måste nödvändigt vara med, eftersom hon är den enda person i hela orten, som man kan tala med.
Efter en så bestämd befallning som denna fick miss Sharp order att spisa middag tillsammans med det lysande sällskapet där nere i matsalen, och då sir Huddlestone med mycken pomp och ståt hade fört miss Crawley ned till middagen och beredde sig till att slå sig ned vid hennes sida, ropade den gamla damen med gäll röst:
— Becky Sharp! Miss Sharp! Kom och sitt bredvid mig och roa mig och låt sir Huddlestone sitta bredvid lady Wapshot!
Då denna och dylika tillställningar voro överståndna och vagnarna hade rullat bort; plägade den omättliga miss Crawley säga: — Kom in till mig, Becky, och låt oss förtala sällskapet! — något som de båda goda vännerna även gjorde av hjärtans grund där inne mellan fyra ögon. Gamle sir Huddlestone fnös och harklade förskräckligt vid middagen; sir Giles Wapshot hade ett egendomligt sörplande sätt att äta sin soppa, och hennes nåd Wapshot vindade med vänstra ögat — vilket allt Becky karikerade alldeles ypperligt och likaså detaljerna av bordskonversa-
146
