VÄRLDSMARKNADEN
tionen, där talet hade vänt sig omkring dagens politiska frågor, om kriget, om domstolssessionerna och dessa sega långtrådiga ämnen, om vilka lantjunkare pläga samtala. Vad beträffar fröknarna Wapshots toaletter och lady Fuddlestones famösa gula hatt, så rev miss Sharp dem i trasor, till sin åhörarinnas utomordentliga förnöjelse.
— Min söta vän, ni är då sannerligen en verklig skatt, plägade miss Crawley säga. Jag önskar att ni kunde komma till mig i London! Men er skulle jag inte kunna göra till min skottavla, så som jag gör med stackars Briggs — nej, ni lilla listiga varelse, ni är alltför klyftig därtill! — är hon inte, Firkin?
Mrs Firkin, som höll på att frisera den lilla återstod av hår, som fanns kvar på miss Crawleys huvudknopp, knyckte härvid på nacken och sade: — Jo, miss Sharp är visst mycket klyftig! med den mest förkrossande, sarkastiska min. Saken var nämligen den, att mrs Firkin hade denna naturliga svartsjuka, som är en av huvudgrundsatserna hos varje hederlig kvinna.
Sedan miss Crawley så där hade avskedat sir Huddlestone Fuddlestone, befallde hon att Rawdon Crawley varje dag skulle föra henne ned till middagen och att Becky skulle följa efter med hennes kudde — eller också tog hon Rebeckas arm, då det var Rawdons tur att följa efter med kudden.
— Vi måste sitta tillsammans, sade hon. Vi äro de tre enda kristna människorna i hela orten, min söta vän! Och ifall att så var, måste det medgivas att religionen stod på bra klena fötter i Hampshires grevskap.
Utom att miss Crawley var en så äkta kristen, var hon även, såsom vi redan nämnt, ultraliberal i sina åsikter och begagnade städse tillfället att uttala dem på det mest öppna sätt.
— Vad betyder väl börd, min söta vän? plägade hon säga till Rebecka. Se bara på min bror Fox; se på Huddlestones, som levat här sedan Henrik II:s dagar, och se på stackars Bute i prästgården. Kan väl någon av dem jämföras med er i intelligens eller bildning? Ja, inte
