Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

blott att de ej kunna jämföras med er, de kunna inte ens mäta sig med den stackars kära Briggs, min sällskapsdam, eller med Bowls, min taffeltäckare. Ni, min söta vän, är ett riktigt ideal — en riktig liten juvel! Ni har mera huvud än halva grevskapet, och om förtjänsten finge sin belöning borde ni vara hertiginna — nej, det borde inte finnas några hertiginnor alls — men ni borde inte ha någon överman, och jag anser er, min söta vän, såsom min fullkomliga jämlike i alla avseenden, och — vill ni vara snäll och lägga litet mera kol på elden, min söta vän, och vill ni vara god och sprätta sönder den här klänningen och ändra den, ni som kan göra det så bra?

Och på detta sätt lät den gamla människovännen sin fullkomliga like springa hennes ärenden, vara hennes sömmerska och varenda kväll läsa franska romaner för henne, till dess hon somnade.

Vid denna tid hade, såsom några äldre läsare torde erinra sig, den eleganta världen råkat i en häftig uppståndelse genom två händelser, vilka, såsom tidningarna uttrycka sig, skulle komma att giva herrar domare åtskilligt att bestyra. Kornett Shafton hade rymt bort med lady Barbara Fitzurse, grevens av Bruin dotter och arvinge, och stackars Vere Vane, en gentleman, som ända till fyrtiotalet hade åtnjutit det allra bästa rykte och uppfostrat en talrik familj, lämnade plötsligt och skymfligt sitt hem för aktrisen mrs Rougemonts skull, som var sina fem och sextio.

— Det vackraste i den käre lord Nelsons karaktär, sade miss Crawley, var att han störtade sig för en kvinnas skull. Det måste finnas något gott hos en karl som gör sådant. Jag tillber alla oförståndiga partier. Vad jag tycker mest om är, att en adelsman gifter sig med en mjölnares dotter, såsom lord Flowerdale gjorde — det gör alla fruntimmer så ursinniga — och jag önskar att någon förnäm herre ville enlevera er, min söta vän! Jag kan försäkra, att ni är tillräckligt vacker därtill.

— I en vagn med två postiljoner! Ack, det skulle verkligen vara förtjusande! medgav Rebecka.


148