WILLIAM M. THACKERAY
alls inte något nöje för mig att sitta uppe hela natten, och jag skulle gärna låta er göra det i mitt ställe.
— Har jag inte i åratal vakat vid denna dyra bädd, sade Arabella, och nu…
— Nu föredrar hon en annan. Nå ja, sjukt folk har sina nycker och måste göras till viljes. Då hon blir bra ska jag resa.
— Aldrig, aldrig! utbrast Arabella, i det hon vilt inandades sitt luktsalt.
— Aldrig bli bra eller aldrig resa, sade den andra med samma godlynthet. Bah! Hon är frisk igen inom fjorton dagar, och då reser jag tillbaka till mina små elever i Drottningens Crawley och till deras mor, som är mycket mera sjuk än vår vän. Ni behöver inte vara svartsjuk på mig, bästa miss Briggs. Jag är en stackars flicka utan några vänner och utan något ont i sinnet. Jag vill visst inte undantränga er i miss Crawleys ynnest. Hon ska glömma mig inom en vecka efter sedan jag rest, och hennes tillgivenhet för er är ett mångårigt verk. Var god och ge mig litet vin, min bästa miss Briggs, och låt oss bli vänner. Jag kan försäkra er, att jag är i behov av vänner.
Den försonliga och vekhjärtade Briggs räckte vid detta vädjande tilltal ut sin hand utan att yttra ett ord, men kände detta oaktat mycket djupt sin övergivna ställning och begrät bittert, bittert sin Mathildas flyktighet. Efter en halvtimmes förlopp var måltiden slutad, och miss Rebecka Sharp (ty förunderligt nog är detta namnet på henne som hittills blivit så fyndigt beskriven såsom den unga personen) gick tillbaka uppför trapporna till patientens rum, varifrån hon med den mest intagande hövlighet avlägsnade stackars Firkin, som under tiden hade intagit hennes plats vid den sjukas säng. — Tack, mrs Firkin, det är bra; så utmärkt ni sköter er. Jag ska ringa, ifall någonting behövs. Tack så mycket! Och Firkin kom ned i en storm av avund och förtrytelse, så mycket farligare som hon måste hålla den instängd inom sitt eget bröst.
182
