WILLIAM M. THACKERAY
och auktionisten sade: — Mr Lewis, tjugufem guinéer! och sålunda blev mr Lewis' principal ägare av det lilla taffelpianot. Sedan han på detta sätt kommit i besittning av den omtvistade möbeln, rätade han upp sig, som om han känt en stor lättnad, och då de slagna medtävlarna i samma ögonblick sågo en skymt av honom, sade damen till sin vän:
— Å, Rawdon, det är kapten Dobbin!
Jag förmodar, att Becky var missbelåten med det nya piano, som hennes man hade hyrt åt henne, eller att instrumentets ägare kanske hade tagit det tillbaka, utan att vilja lämna längre kredit, eller att hon kanske hade ett särskilt tycke för det hon nu hade sökt att få köpa, eftersom hon möjligen erinrade sig det från forna dagar, då hon brukade spela på det i vår kära Amalia Sedleys lilla salong.
Den här ovan beskrivna auktionen ägde nämligen rum i det gamla huset vid Russell Square, där vi i början av denna historia tillbragte några dagar tillsammans! Den hederlige John Sedley var en ruinerad man. Man hade på börsen talat om att han var insolvent, och kort därefter följde hans bankrutt och fullständiga kommersiella ruin. Mr Osbornes taffeltäckare kom för att köpa något av det ryktbara portvinet för att föra det till källaren på andra sidan torget. Ett dussin vackra och väl gjorda matskedar och gafflar av silver, till så och så mycket per lod, och ett dussin dito dessert- hade inropats av tre unga mäklare, vilka haft affärer med den gamle Sedley och mot vilka han hade varit god och vänlig i sina välmaktsdagar, då han var god och vänlig mot envar, med vilken han hade något att skaffa; och denna lilla från det stora vraket räddade spillra skickade de sedan med sin hjärtliga hälsning till den goda mrs Sedley, och vad pianot angår, så, eftersom det hade varit Amalias och hon möjligen kunde sakna det och nu var i behov av ett sådant, och kapten Dobbin icke mera kunde spela på det än han kunde dansa på lina, så är det sannolikt, att han icke köpte det för sin egen räkning.
232
