Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

Kort sagt, det anlände denna samma afton till ett underbart litet hus vid en gata, som leder från Fulham Road — en av dessa gator, som ha de vackraste, mest romantiska namn — (den här hette S:t Adelaide Villas, Anna Maria Road, West), där husen se ut som dockhus; där de personer, som sitta och se ut genom fönstren i första våningen, nödvändigt måste, efter vad det ser ut, sitta med sina fötter nere i bottenvåningen; där buskarna i de små trädgårdarna på framsidan hela året om stå i blom med små barnförkläden, små röda strumpor, mössor etc. (polyandria polygymia); där man hör ljudet av klingande klaver och sjungande fruntimmer; där små portermuggar hänga på staketen och sola sig; dit man om aftonen ser bokhållare från City vandra med trötta steg. Här var det som mr Clapp, mr Sedleys bokhållare, hade sin bostad, och i denna tillflyktsort hade den hederlige gamle herrn dolt sitt huvud jämte maka och dotter, då det svåra slaget kom.

Josef Sedley hade handlat så som en man med hans lynne måste handla, då underrättelsen om familjens olycka nådde honom. Han for icke till London, men han skrev till sin mor, att hon kunde draga på hans bankirer så stor summa hon behövde, så att hans godhjärtade, sorgtärda gamla föräldrar icke för ögonblicket behövde frukta för att de skulle lida nöd. Sedan detta var gjort, fortsatte Josef sitt liv på hotellet i Cheltenham ungefär som förut. Han körde sin gigg, han drack sitt vin, han spelade sin robbert, han berättade sina indiska historier, och den irländska änkan tröstade och smickrade honom som vanligt. Hans penninggåva, så behövlig den än var, gjorde icke något synnerligt intryck på hans föräldrar, och jag har hört Amalia säga, att den första dagen hon såg sin far lyfta upp huvudet efter konkursen var, då paketet med skedarna och gafflarna anlände jämte hälsningar från de unga mäklarna, vid vilket tillfälle han brast i tårar som ett barn, ännu mera upprörd än hustrun, till vilken gåvan var ställd. Edward Dale, den yngre kompanjonen i mäklarefirman, som hade ropat in de nämnda

233