WILLIAM M. THACKERAY
som helst kunna taga tillbaka. Detta är rätta sättet, varpå man bereder sin lycka och blir respekterad och får ett gott rykte på världsmarknaden.
Om Amalia hade kunnat höra de kommentarier, som gjordes i avseende på henne inom den krets, ur vilken hennes fars ruin hade fördrivit henne, skulle hon ha insett, vilka hennes brott voro och hur hennes rykte var totalt bortslumpat. En sådan brottslig oförsiktighet hade mrs Smith aldrig hört talas om; dylika vidriga förtroligheter hade mrs Brown alltid fördömt, och slutet måtte bli en varning för hennes döttrar.
— Kapten Osborne kunde naturligtvis inte gifta sig med en bankruttörs dotter, sade miss Dobbin. Det var alldeles tillräckligt att bli lurad av fadern. Vad den där lilla Amalia angår, så gick hennes dåraktiga beteende verkligen över allt…
— Allt vad, röt kapten Dobbin. Ha de inte varit förlovade alltsedan de voro barn? Var det inte så gott som ett giftermål? Vågar någon mänsklig varelse framandas ett ord mot den sötaste, renaste, mest änglalika av unga flickor?
— Se så, William, far då inte ut på det där sättet mot oss! Vi äro inte några karlar, som kunna slåss med dig, sade miss Jane. Vi ha inte sagt någonting mot miss Sedley, utom att hennes uppförande lindrigast sagt var högst oförsiktigt, och att hennes föräldrar äro personer, som utan tvivel gjort sig förtjänta av sin olycka.
— Vore det inte bäst att du, då miss Sedley nu är fri, själv friade till henne, William? frågade miss Anna sarkastiskt. Det skulle vara en särdeles önskvärd familjeförbindelse. Ha, ha, ha!
— Jag gifta mig med henne, sade Dobbin, djupt rodnande och talande mycket hastigt. Om ni, mina unga damer, äro så färdiga att ändra och byta om, äro ni väl därför så säkra på att hon är det? Håna och förlöjliga gärna denna ängel. Hon kan inte höra det och hon är bedrövad och olycklig och förtjänar att bli begabbad.
248
