Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

henne själv alltför högt. Outsäglig sorg, medlidande och skräck förföljde honom, och han avlägsnade sig med en känsla, som om han varit en brottsling, sedan han hade sett henne.

Då Osborne hörde, att hans vän hade träffat henne, gjorde han varma och ivriga frågor rörande det stackars barnet. Hur mådde hon? Hur såg hon ut? Vad sade hon? Hans kamrat fattade hans hand, såg honom in i ansiktet och sade: — George, hon är döende! — mera förmådde han icke säga.


Asterisk.svg


I det hus, till vilket den Sedleyska familjen hade tagit sin tillflykt, fanns en rask irländsk flicka, som förrättade alla sysslorna därstädes, och denna flicka hade under många föregående dagar förgäves sökt att bistå och trösta Amalia. Amalia var alltför mycket bedrövad för att svara henne eller att ens giva akt på den hederliga varelsens välvilliga ansträngningar.

Fyra timmar efter samtalet mellan Dobbin och Osborne kom denna flicka in i Amalias rum, där denna som vanligt satt helt stum och i tysthet ruvade sina brev — hennes enda lilla skatt. Flickan log, såg skalkaktig och glad ut och gjorde många försök att ådraga sig Amalias uppmärksamhet, utan att denna likväl gav akt på henne.

— Miss Amalia! sade hon slutligen.

— Jag kommer, sade Amalia och såg sig om.

— Det är ett bud här, fortfor flickan. Det är någonting — en viss person — och här är ett nytt brev till er, så att ni inte längre behöver läsa de gamla.

Därmed räckte hon henne ett brev, som Amalia tog och läste.

"Jag måste träffa dig", sade brevet. "Dyraste Amalia — min ljuva älskling — min dyra maka, kom till mig!"

George och hennes mor väntade utanför, till dess hon hade läst brevet.


254