WILLIAM M. THACKERAY
mrs Sedley, som ävenledes kände sig mycket lättad, det vara bäst att lämna de unga tu åt sig själva; och så lämnade hon Amalia gråtande över Georges hand och ödmjukt kyssande den, som om han varit hennes höge herre och husbonde och hon själv en riktigt brottslig och ovärdig varelse, som behövde hela hans ynnest och nåd.
Denna underdåniga hängivenhet och milda, från alla klagomål fria lydnad rörde George Osborne djupt, på samma gång som den högeligen smickrade honom. Han såg en slav framför sig i denna okonstlade, eftergivna, trofasta varelse, och en hemlig känsla av segerfröjd genombävade hans själ, då han lärde känna sin makt. Han ville visa sig högsinnad, sultan som han var, och upplyfta denna knäböjande Ester och göra henne till drottning. För övrigt rördes han lika mycket av hennes sorgsenhet och skönhet som av hennes undergivenhet, och så uppmuntrade han henne och reste upp henne och så att säga förlät henne. Alla hennes förhoppningar och känslor, vilka hade vissnat och tynat bort, då hennes sol togs ifrån henne, blomstrade nu genast upp igen, då det livgivande ljuset återskänktes åt dem. Man skulle knappast kunnat känna igen det strålande lilla ansiktet på Amalias kudde denna natt såsom detsamma som det, vilket låg där natten förut, så blekt, så livlöst och så likgiltigt för allt omkring henne. Den hederliga irländska tjänstflickan blev så förtjust över förändringen, att hon bad om tillåtelse att få kyssa detta anlete, som helt plötsligt hade blivit så friskt och blomstrande. Amalia slog sina armar kring flickans hals och kysste henne av allt sitt hjärta, likt ett barn. Hon var även föga annat. Hon hade denna natt en ljuv, uppfriskande sömn, likt ett barn — och med vilken livlig spänstighet och outsäglig sällhet vaknade hon icke i morgonens solsken!
— Han kommer hit i dag igen! tänkte Amalia. Han är den störste och ädlaste bland män!
Ett faktum är, att George ansåg sig vara en av de ädelmodigaste människor som någonsin funnits och tyckte,
270
