WILLIAM M. THACKERAY
man gamle Osborne var och hur envist han höll fast vid sitt ord.
— Det enda sätt, varpå George kan försona honom, resonerade hans vän, är ifall han utmärker sig i det stundande fälttåget. Om han dör, följas båda åt. Om han inte lyckas att utmärka sig? ja, i sådant fall har han ju alltid litet pengar efter sin mor — tillräckligt mycket för att köpa sig en majorsfullmakt — eller också måste han sälja sin kaptensbeställning och flytta ut till Canada eller slå sig ned på landet.
Med en sådan följeslagerska tyckte Dobbin att han för sin del gärna skulle ha flyttat till själva Sibirien — och underligt nog ansåg denne orimlige och ytterst oförståndige unge man icke för ett enda ögonblick att bristen på medel att hålla sig ett vackert ekipage och en inkomst, som kunde sätta dess ägare i stånd att på ett gentilt sätt undfägna sina vänner, skulle kunna utgöra ett hinder för föreningen mellan George och miss Sedley.
Det var dessa kraftiga skäl, som bragte honom på den tanken, att giftermålet borde försiggå så fort som möjligt. Jag undrar just om han för sin egen skull önskade att det snart skulle bli undanstökat? — såsom vissa personer, då döden kommit i huset, påskynda begravningen eller, då en skilsmässa är beslutad, hasta därmed så mycket som möjligt. Säkert är, att Dobbin, då han nu en gång hade tagit saken om hand, visade den största iver efter att få den avslutad. Han bevisade George nödvändigheten av att genast gripa verket an, och visade honom utsikterna till en försoning med fadern, vilken ett berömligt omnämnande av hans namn i tidningarna säkert skulle komma att beveka. Om så fordrades, skulle han själv gå och tala reson med de båda fäderna. I alla händelser besvor han George att göra slag i saken, innan de order kommo, vilka envar väntade — orderna om regementets avresa från England för att deltaga i kriget på kontinenten.
Med sådana giftermålsplaner i sinnet och med fullt bifall av mrs Sedley, som icke ville i egen person meddela
272
