Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/292

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

Folk på världsmarknaden fästa sig helt naturligt vid rika personer. Om även helt vanligt och simpelt folk äro benägna att skänka den stora rikedomen en vänlig blick (och jag trotsar varje medlem av den engelska allmänheten att kunna neka, att begreppet rikedom har någonting vördnadsbjudande och behagligt för honom, och jag trotsar er att kunna neka, att ni, ifall ni får höra att den person, som sitter bredvid er vid bordet, har en halv million, betraktar honom med ett visst deltagande) — om, säger jag, enkelt och tarvligt folk ser välvilligt på penningen, med hur mycket större respekt betraktas den icke av de gamla världsmänniskorna och mammonsbarnen! Deras ömma känslor rusa ut för att möta och välkomna penningen, och vänskapen för de intressanta ägarna av den vaknar genast av sig själv. Jag känner några respektabla personer, vilka icke anse sig äga rättighet att hysa vänskap för någon individ, som icke äger en viss förmögenhet eller en ställning i samhället. De giva sina känslor luft endast vid passande tillfällen. Och ett bevis härpå är, att största delen av den Osborneska familjen, som icke på femton år hade varit i stånd att hysa ett hjärtligt deltagande för Amalia Sedley, under loppet av en enda afton blev så förtjust i miss Swartz, som den mest romantiske försvarare av vänskap vid första ögonkastet någonsin kunde önska.

Vilket parti skulle hon icke vara för George (tänkte systrarna och miss Wirt) och hur mycket bättre än den där obetydliga lilla Amalia! En sådan elegant ung man, som han, med sitt vackra utseende, sin samhällsställning och sina talanger, vore just den rätta mannen åt henne. Drömmar om baler vid Portland Place, presentationer vid hovet och umgänge med halva högadeln fyllde de unga damernas själ och sinnen, och de talade icke med sin älskade nya vän om någonting annat än George och hans förnäma bekantskaper.

Gamle Osborne tyckte ävenledes, att detta skulle vara ett präktigt parti för hans son. Han skulle lämna armén, komma in i parlamentet och spela en roll inom modets

284