Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/312

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

om icke Rebecka och hennes man! Igenkännandet var ögonblickligt. Rebecka flög i sin käraste väns armar. Crawley och Osborne skakade hand helt hjärtligt, och under loppet av några få timmar fann Becky tillfälle att få den senare att glömma den lilla obehagliga ordstrid, som hade ägt rum dem emellan.

— Kommer ni ihåg sista gången, vi träffades hos miss Crawley, då jag var så stygg emot er, bäste kapten Osborne? Jag tyckte att ni var likgiltig mot den snälla Amalia. Det var detta som gjorde mig så ond och näbbig och stygg och otacksam. Förlåt mig! sade Rebecka och räckte ut sin hand med ett så okonstlat och intagande behag, att Osborne icke kunde annat än fatta den.

Bekänn öppet och ödmjukt att du har orätt, min son, ty ingen kan veta vad du kan ha för nytta därav. Jag kände en gång en herre, en mycket värdig kund på världsmarknaden, som plägade med flit tillfoga sina grannar små oförrätter för att sedan få bedja dem om ursäkt på ett öppet och manligt sätt. Och vad följde? Jo, min vän Crocky Doyle var omtyckt överallt och förklarades vara en smula häftig av sig — men den hederligaste människa i världen. Beckys ödmjukhet togs av George Osborne för kontant mynt.

Dessa båda unga par hade en hel hop att säga varandra. Båda deras giftermål diskuterades, och deras utsikter i livet övervägdes å båda sidor med största öppenhet och intresse. Georges giftermål skulle meddelas dennes far genom kapten Dobbin, och unge Osborne bävade högeligen för resultatet av detta meddelande. Miss Crawley, på vilken Rawdons alla förhoppningar berodde, höll ännu envist i sig. Ur stånd att få tillträde till hennes hus i Park Lane, hade hennes ömme brorson och dennes hustru följt efter henne till Brighton, där de hade spejare alltjämt utsatta vid hennes port.

— Jag skulle önska att ni finge se några av Rawdons vänner, som alltid belägra vår port, sade Rebecka skrattande. Har ni någonsin sett en björn, min söta vän,

304