WILLIAM M. THACKERAY
brista. Det är om miss Sedley jag talar. Bästa miss Osborne, kan väl ert ädla hjärta förebrå George att han är trogen mot henne? Skulle väl hans eget samvete någonsin förlåta honom, om han övergav henne? Var hennes vän — hon höll alltid så mycket av er — och — och jag har kommit hit på uppdrag av George för att säga er, att han anser sitt löfte till henne för sin heligaste plikt, och för att be, att mi åtminstone måtte stå på hans sida.
Då någon stark rörelse bemäktigade sig mr Dobbin och sedan han yttrat sina första tacksamma ord, kunde han tala mycket flytande, och det var tydligt att hans vältalighet vid detta tillfälle gjorde ett visst intryck på den unga dam, som var föremålet därför.
— Nå, sade hon, det var då verkligen — i högsta grad överraskande — högst smärtsamt — högst utomordentligt — vad ska väl pappa säga? — Att George skulle så där vilja kasta bort en så lysande framtid, som erbjöds honom, men i alla händelser har han då funnit en mycket modig kämpe och försvarare i er, kapten Dobbin. Emellertid kan det inte gagna honom till någonting, fortfor hon efter ett ögonblicks tystnad. Jag hyser visserligen deltagande för stackars miss Sedley, det kan jag försäkra er — vi tyckte aldrig att det var något särdeles gott parti, ehuru vi alltid voro mycket goda och vänliga emot henne — men pappa kommer aldrig att ge sitt samtycke, det är jag säker om. Och ett väl uppfostrat ungt fruntimmer med goda grundsatser måste — George måste avstå ifrån henne, bäste kapten Dobbin, han måste göra det.
— Bör då en bra karl överge den flicka han älskar, i samma ögonblick olyckan drabbar henne? sade Dobbin och räckte ut sin hand. Bästa miss Osborne, är detta det råd jag får höra från er mun? Nej, så får det inte vara; ni måste bli hans vän. George får och kan inte överge henne. Tror ni väl att en man skulle överge er, om ni vore fattig?
312
