VÄRLDSMARKNADEN
Denna fintliga fråga rörde miss Jane Osbornes hjärta i hög grad.
— Jag vet inte huruvida vi stackars flickor böra tro vad ni säga, sade hon. Emellertid ligger det något i den kvinnliga ömheten som förmår henne att tro endast alltför lätt. Jag fruktar att ni äro grymma bedragare — och kapten Dobbin tyckte sig känna en tryckning av den hand, som miss Osborne hade sträckt ut emot honom.
Han släppte den med en viss oro och utbrast:
— Bedragare! Nej, min bästa miss Osborne, alla karlar äro det inte — er bror är det inte. George har älskat Amalia Sedley sedan de voro barn. Ingen rikedom kan förmå honom att gifta sig med någon annan. Bör han väl överge henne? Skulle ni vilja råda honom att göra det?
Vad skulle väl miss Jane svara på en sådan fråga, helst under de grannlaga förhållanden, i vilka hon själv för ögonblicket befann sig? Hon kunde icke säga nej och därför undvek hon att besvara den.
— Nå ja, om ni inte är en bedragare, så är ni åtminstone i högsta grad romantisk, sade hon, och kapten Dobbin sökte icke att bestrida denna anmärkning.
Då han ansåg att miss Osborne medelst annat åtskilligt artigt tal blivit tillräckligt beredd att höra hela nyheten, meddelade han henne slutligen densamma.
— George, sade han, kunde icke avsäga sig Amalia, han var redan gift med henne — och så berättade han de närmare omständigheterna rörande giftermålet, vilka vi redan känna; hur den stackars flickan skulle ha dött, om inte hennes älskade hade hållit sitt löfte; hur gamle Sedley hade nekat att samtycka till giftermålet; hur ett särskilt tillstånd hade anskaffats; hur Josef Sedley hade kommit från Cheltenham för att vid vigseln föreställa brudens far; hur de hade i Josefs fyrspända ekipage rest till Brighton för att tillbringa smekmånaderna därstädes, och hur George hade räknat på att hans kära systrar skulle tala för honom hos sin far — vilket de, så ömma och så äkta kvinnliga som de voro, även säkert skulle göra. Därpå anhöll han om tillåtelse att ännu en
