WILLIAM M. THACKERAY
Damerna och mr Bullock, som åt middag med dem, insågo, att mr Osborne hade fått veta nyheten. Hans mörka blickar gjorde det intryck på mr Bullock, att han höll sig tyst och stilla, men han var ovanligt blid och uppmärksam mot miss Maria, vid vars sida han satt, samt mot hennes syster, som presiderade vid övre ändan av bordet.
Miss Wirt satt följaktligen allena på sin sida av bordet, med en ledig plats mellan sig och miss Jane, Denna plats var den som George innehade, då han åt middag hemma, och såsom vi redan nämnt, var det dukat för honom i avvaktan på att han skulle komma tillbaka. Ingenting tilldrog sig under middagen, vars tystnad endast avbröts av den fryntlige mr Fredericks förtroliga viskningar och slamret av silver och porslin. Betjänterna gingo omkring och passade upp med tysta och smygande steg. Folk i en likprocession kunna icke se mera dystra ut än mr Osbornes tjänare. Den stek, på vilken han hade bjudit Dobbin, skars av honom under djup tystnad, men hans egen portion togs bort nästan alldeles orörd, ehuru han drack mycket och taffeltäckaren alltjämt fyllde på hans glas.
Slutligen, just som middagen närmade sig sitt slut, kommo hans ögon, som hade stirrat på den ena efter den andra, att fästa sig på det kuvert som var framlagt åt George. Han pekade genast på det med sin vänstra hand. Hans döttrar sågo på honom, utan att förstå eller vilja förstå vinken, lika litet som betjänterna till en början förstodo den.
— Tag bort det där kuvertet! sade han slutligen och reste sig upp med en ed — och så sköt han tillbaka sin stol och gick in i sitt rum.
Innanför mr Osbornes matsal låg det rum som gick och gällde under namn av arbetsrummet och uteslutande var förbehållet åt husets herre. Dit drog sig mr Osborne undan på söndagen, då han icke behagade gå i kyrkan, och här tillbragte han morgonstunden, sittande i sin med rött saffian beklädda länstol och läsande tidningarna. Ett par med glasdörrar försedda bokskåp stodo där inne,
322
