WILLIAM M. THACKERAY
ehuru de ännu umgingos med varandra. Några få tiotal år senare, då alla de framställda personerna blivit gamla, vilken bitter satir ligger icke då i dessa prunkande, barnsliga familjeporträtt, med deras fars av känsla och leende lögner och en så självmedveten och självbelåten oskuld! Osbornes eget galaporträtt hade intagit hedersplatsen i matsalen, varifrån familjetavlan blivit flyttad.
Till detta rum drog sig nu den gamle Osborne tillbaka, till stor lättnad för det lilla sällskap han lämnade. Då betjänterna hade avlägsnat sig, började det nämnda lilla sällskapet att för ett ögonblick tala mycket flytande, men mycket sakta och begav sig därefter helt tyst uppför trappan. Mr Bullock följde efter, smygande sig upp på sina knarrande tåspetsar. Han hade icke hjärta att sitta allena och dricka vin så nära intill den förfärlige gamle mannen i rummet strax bredvid.
En timme efter mörkningen vågade taffeltäckaren, som icke hade erhållit någon kallelse, knacka på dörren och bära in vaxljus och te. Husets herre satt i sin stol och låtsade läsa tidningen, och då tjänaren avlägsnade sig, sedan han satt ljusen och förfriskningen på bordet bredvid honom, steg mr Osborne upp och låste dörren efter honom. Man kunde denna gång icke misstaga sig på vad som försiggick, och hela hushållet visste att någon stor katastrof förestod, vilken sannolikt skulle komma att utöva ett svårt inflytande på unge herr Georges ställning.
I den stora skinande mahognychiffonjén hade mr Osborne en låda, som var särskilt ägnad åt hans sons affärer och papper. Här förvarade han alla de dokument, som rörde honom alltsedan han var en ung gosse; här lågo de förskrifter och ritböcker, han hade fått i premium, alla bärande Georges och hans lärares handteckning; här var hans första brev i halvstora bokstäver, med hälsningar till pappa och mamma och böner om en kaka. Hans kära gudfar Sedley var mer än en gång nämnd i dem. Förbannelser skälvde på den gamle Osbornes blåbleka läppar, och hat och gäckad förhoppning vredo sig ohyggligt i hans hjärta, då han kom till detta namn, under
324
