VÄRLDSMARKNADEN
det han läste igenom papperen. De voro alla daterade och försedda med påskrift och sammanbundna med rött segelgarn. Det var — "från lille George med anhållan om 5 shillings, april 23, 18—; besvarat, april 25" — eller "lille George om en ponny, oktober 13" — och så vidare. I en annan bunt lågo "D:r S:s räkningar" — "G:s skräddarräkningar och utrustning, dragna på mig av G. Osborne, junior" etc. — hans brev från Västindien — hans kommissionärs brev samt tidningarna, som innehöllo hans utnämningar; här var ett ridspö, som han hade haft som gosse, och i ett papper låg en medaljong, vilken hans mor brukat bära.
Bläddrande i det ena papperet efter det andra och grubblande över dessa minnen, tillbragte den olycklige mannen många timmar. Hans käraste förhoppningar, hans högsta ärelystnad och fåfänga lågo allasammans här. Hur stolt hade han icke varit över sin gosse! Han var det vackraste barn man någonsin kunde se. Envar sade, att han liknade en förnäm mans son. En kunglig prinsessa hade observerat honom och kysst honom och frågat om hans namn i Kew Gardens. Vilken köpman kunde väl framvisa hans make? Kunde väl en ung prins ha blivit mera omhuldad? Allt vad pengar kunde köpa hade denne son fått. Han plägade på examensdagarna resa ned med fyra hästar och nya livréer och utdela blanka silverpenningar bland gossarna i den skola där George gick, och då han följde med George till hans regementes depôt, innan gossen inskeppade sig till Kanada, gav han officerarna en middag, sådan som hertigen av York kunde ha deltagit i. Hade han väl någonsin vägrat att betala en växel, som George hade dragit på honom? Där lågo de — betalda utan knot. Mången general i armén var icke i tillfälle att rida de hästar han hade! Han hade gossen för sina ögon vid hundra olika tillfällen, då han mycket livligt erinrade sig honom — på eftermiddagen, då han plägade komma in så rask och käck som en lord och dricka sitt glas vid faderns sida — på den lilla klipparen i Brighton, då han satte över häcken och höll
