Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/334

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

jämna steg med jägaren — på den dag då han presenterades för prinsen-regenten vid levern, då hela Saint-James icke kunde visa fram en vackrare ung man. Och detta, detta var nu slutet på alltsammans! — att gifta sig med en bankruttörs dotter och fly pliktens och lyckans röst! Vilken förödmjukelse, vilka plågor av kvävt raseri, av besviken ärelystnad och kärlek, vilka sår av gäckad fåfänga och även ömhet hade icke denne gamle världsträl nu att uthärda!

Sedan Georges far hade undersökt dessa papper och grubblat över det ena och det andra i denna den bittraste av all hjälplös jämmer, varmed olyckliga människor tänka på flydda lyckliga dagar, tog han samtliga dokumenten upp ur den låda, i vilken han så länge hade haft dem förvarade, och låste in dem i en skrivlåda, som han band om och förseglade med sitt sigill. Därefter öppnade han bokskåpet och tog ned den stora röda bibel om vilken vi talat — en grann och ståtlig bok, som sällan begagnades, men som blänkte överallt av guld. Det fanns en titelvinjett i boken, som föreställde hur Abraham offrade Isaac, och Osborne hade, enligt det gängse bruket, på försättsbladet med sin stora kontorsstil antecknat dagen för sitt giftermål, sin hustrus död och sina barns födelse jämte dessa senares förnamn. Jane kom först, sedan George Sedley Osborne, därefter Maria Frances samt dagen för varderas kristning. Han fattade nu en penna och strök ut Georges namn från bladet, och sedan detta torkat, såtte han boken tillbaka på den plats, varifrån han hade tagit den. Därefter tog han ett dokument ur en annan låda, där hans egna enskilda papper förvarades, och sedan han läst igenom det, kramade han ihop det och tände det vid ett av ljusen och såg på hur det helt och hållet förtärdes inne i kaminen. Det var hans testamente. Sedan dokumentet hade brunnit upp, satte han sig ned och skrev ett brev, ringde därefter på betjänten och befallde honom att avlämna det på morgonen. Det var redan morgon, och då han gick till vila, var hela huset

326