WILLIAM M. THACKERAY
hennes aning om följderna av hans missgrepp gick i fullbordan.
Miss Crawley måste onekligen ha känt någon rörelse, då hon efter en så lång brytning åter fick se honom. Hon grubblade länge över detta möte och sade slutligen till sin sällskapsdam:
— Rawdon har blivit bra fet och gammal, Briggs. Hans näsa har blivit röd, och han ser verkligen fasligt simpel ut. Det är hans giftermål med den där kvinnan, som gjort honom sådan. Mrs Bute sade alltid, att de söpo tillsammans, och jag är övertygad att de göra det. Ja, han luktade brännvin alldeles förskräckligt. Jag märkte det; gjorde inte ni detsamma?
Briggs anmärkte förgäves, att mrs Bute talade illa om alla människor och att hon, efter vad en person i hennes ringa ställning kunde döma, var en…
— En listig och ränkfull varelse? Ja visst, det är hon och illa talar hon om alla människor — men jag är fullt övertygad att den där kvinnan har fått Rawdon att dricka. Allt simpelt folk gör det.
— Han blev mycket rörd då han fick se er, sade sällskapsdamen, och då ni kommer ihåg, att han går att möta faran på ärans fält…
— Hur mycket pengar har han lovat er, Briggs? ropade den gamla damen i ett anfall av nervöst raseri. Så där ja, nu börjar ni naturligtvis att gråta! Jag hatar alla scener. Varför skola alla människor plåga mig? Gå upp till er och grina ut och skicka Firkin in till mig — men nej, stanna och snyt er och upphör att gråta och sätt er ned och skriv ett brev till ryttmästare Crawley.
Stackars Briggs gick helt lydigt och satte sig ned vid skrivportföljen, på vars alla blad syntes märken efter den fasta, kraftiga och snabba stil, som utmärkte den gamla damens handsekreterare, mrs Bute Crawley.
— Börja med "Bäste sir" och säg att mrs Bute Crawley — nej, miss Crawleys läkare förklarat, att min hälsa är så klen, att alla starka sinnesrörelser äro farliga för mig — och att jag därför måste avböja alla vidare familje-
356
