WILLIAM M. THACKERAY
betjänt, som med kappsäckarna under sin vård for med diligensen tillbaka till London. Rawdon och hans hustru reste den följande dagen tillbaka dit med samma fortskaffningsmedel.
— Jag skulle allt bra gärna ha velat träffa den gamla flickan innan vi reste, sade Rawdon. Hon ser så skral och förändrad ut, att jag är säker om att hon inte kan leva länge. Jag undrar just hur stor växel jag har att få hos hennes advokat. Tvåhundra pund — mindre kan det väl inte bli, Becky?
Till följd av de upprepade besöken av de herrar, vilka vi förut omnämnt, vågade Rawdon och hans hustru icke återvända till sina rum i Brompton, utan togo in på ett hotell. Tidigt den följande morgonen fick Rebecka tillfälle att se en skymt av dem, i det hon gick förbi där på väg till gamla mrs Sedleys hus i Fulham, dit hon begav sig för att söka upp sin kära Amalia och sina vänner från Brighton, men allasammans hade de redan rest till Chatam för att sedan fara till Harwich för att med regementet inskeppa sig till Belgien, och den hederliga gamla mrs Sedley var mycket nedslagen och tårfull och ensam. Då Rebecka kom tillbaka från sitt besök, träffade hon sin man, som hade varit till Grays Inn och fått veta sitt öde. Han var alldeles ursinnig.
— Kan du väl tänka dig, Becky, sade han, att hon inte givit mig mer än tjugu pund!
Ehuru det drabbade henne själv lika mycket, var dock skämtet alltför gott, och Rebecka brast ut i ett högt skratt åt sin mans långa näsa.
358
