WILLIAM M. THACKERAY
dyrkat? Det behövs många år — och en man måste verkligen vara bra dålig — innan en hustrus stolthet och fåfänga vilja tillåta henne att göra en sådan bekännelse. Därefter började Rebeckas tindrande gröna ögon och olycksbådande leende att lysa fram för henne och fyllde henne med oro och bävan. Och så satt hon en stund försjunken i sitt vanliga själviska grubbleri, i alldeles samma apatiskt melankoliska ställning, i vilken den godhjärtade lilla tjänstflickan hade funnit henne den dag, då hon bar upp brevet, i vilket George förnyade sitt giftermålsanbud.
Hon såg på den vita lilla bädd, som för några få dagar tillbaka hade varit hennes, och tänkte, att hon gärna skulle vilja sova i den denna natt och vakna som fordom, med modern leende lutad över henne på morgonen. Därefter tänkte hon med en känsla av bävan på den stora paradbädden med sina damastomhängen där inne i den stora och mörka sängkammaren, som väntade på henne i det stora hotellet vid Cavendish Square. Den kära lilla vita bädden! Hur mången lång natt hade hon icke gråtit på dess kudde! Hur hon hade förtvivlat och hoppats att få dö där! Och voro icke nu alla hennes önskningar uppfyllda och den älskare, om vars ägande hon hade misströstat, hennes egen för alltid? Ömma mor, hur tåligt och kärleksfullt hade du icke vakat vid denna bädd! Hon gick fram och föll på knä vid sidan av sängen, och där sökte denna rädda och sårade, men milda och älskande själ efter tröst; där, varest, det måste erkännas, vår lilla flicka hittills endast sällan hade sökt den. Kärleken hade hittills varit hennes tro, och det sorgsna, blödande, besvikna hjärtat började känna behovet av en annan tröstare.
Ha vi rättighet att upprepa eller lyssna till dessa böner? Dessa, broder, äro hemligheter och ligga utom området för världsmarknaden, på vilken vår berättelse rör sig.
Men det må nämnas, att då teet slutligen förklarades vara färdigt, kom vår unga dam ned betydligt mera nöjd och glad; att hon icke hängde med huvudet eller beklagade
364
