WILLIAM M. THACKERAY
— Vi äro allasammans gott och hyggligt folk här, fortfor majorskan. Det finns inte ett regemente i hela armén, där ni kan finna en mera enig societet och ett angenämare mässrum. Det finns inte något skvaller och förtal bland oss, och vi hålla allasammans av varandra.
— Ja, och i synnerhet mrs Magenis, sade George skrattande.
— Fru kaptenskan Magenis och jag ha slutit fred, ehuru hennes beteende mot mig skulle kunnat lägga mina gråa hår med sorg ned i graven.
— Och du som ända har en så vacker svart lösbena, kära Peggy!
— Se så, håll mun, Mick! Männen äro då alltid till besvär, min söta mrs Osborne, och jag säger ofta till Mick, att han aldrig borde öppna sin mun för annat än att uttala sina kommandoord och föra mat och dryck in i den. Men presentera mig nu för er bror; han tycks vara en ståtlig karl och påminner mig om min kusin Dan Malony. Det gläder mig högeligen att göra er bekantskap, mr Sedley. Jag hoppas att ni kommer och äter middag i officersmässen i dag. Apropå, Mick, för allt vad du gör, så akta dig för den gemena doktorn och håll dig nykter till min soaré på aftonen!
— Det är det 150:de regementet som ger oss en av- skedsmiddag, min vän, inföll majoren, men vi skola nog inte få svårt att skaffa honom ett inbjudningskort.
— Hör nu, Simple (fänrik Simple vid vårt regemente, min söta vän — jag glömde rakt att presentera honom för er!), spring till överste Tavish och hälsa så mycket från majorskan O'Dowd och säg, att kapten Osborne har fört med sig sin svåger och ämnar ta honom med sig till middagen i dag — och under tiden skola vi, min söta vän, språka litet med varandra.
Innan majorskan hade slutat sitt tal, var fänriken redan nere i trapporna för att skynda att uträtta sin kommission.
— Disciplinen är själen inom armén, sade George. Vi skola nu gå till våra plikter, medan fru majorskan stannar här och ger dig värderika upplysningar, Malla.
374
