WILLIAM M. THACKERAY
den sista båtfärden. Josefs död skulle icke bli av detta slag, men han mådde utomordentligt väl, och mrs O'Dowd förklarade, att han endast behövde hennes syster Glorvina för att vara fullständigt lycklig. Han satt hela dagen uppe på däck och drack flandriskt öl och ropade på sin betjänt Isidor och språkade artigt med damerna.
Hans mod var utomordentligt.
— Bonaparte anfalla oss! utbrast han. Min stackars Malla, du behöver inte vara rädd. Det är inte någon fara. De allierade skola vara i Paris inom två månader, det kan du lita på, och då ska jag förbanna mig bjuda dig på middag i Palais Royal. Trehundra tusen ryssar tränga nu in i Frankrike — trehundra tusen under Wittgenstein och Barclay de Tolly, min flicka lilla. Du förstår dig inte på militära saker, men det gör jag, och jag säger dig, att det inte finns något infanteri i Frankrike, som kan stå sig mot det ryska, och ingen av Bonapartes generaler är värd att hålla ljusstaken åt Wittgenstein. Så ha vi österrikarna, som äro femhundra tusen man så visst som en, och de äro nu inom tio dagsmarscher från gränsen under anförande av Schwarzenberg och prins Karl. Sedan så ha vi preussarna under den tappre furstmarskalken. Visa mig en kavallerichef, som kan likna honom nu sedan Murat är borta. Vad säger ni, mrs O'Dowd? Tror ni att vår lilla flicka behöver vara rädd? Finns det någon anledning att frukta någon fara, Isidor? Hör nu, hit med litet mera öl!
Mrs O'Dowd förklarade, att hennes Glorvina icke var rädd för någon levande varelse, mycket mindre en fransman, och hon tömde sitt ölglas med ett plirande ögonkast, som antydde, att hon förstod att uppskatta denna ädla dryck.
Som vår vän skatteindrivaren på sista tiden ofta varit i närvaro av fienden, det vill säga, befunnit sig ansikte mot ansikte med damerna i Cheltenham och Bath, hade han nu förlorat en stor del av sin forna blyghet och var så språksam som möjligt, i synnerhet då han förut hade intagit någonting stärkande. Han var i det hela taget en
382
