VÄRLDSMARKNADEN
ningar till tvist och gräl sinsemellan, att de arméer, som hade besegrat Napoleon, måhända hade råkat i handgemäng med varandra, om icke föremålet för det allmänna hatet och den allmänna fruktan hade kommit tillbaka. Den ena monarken hade en fullt rustad armé, emedan han hade kapat åt sig Polen och hade beslutit att behålla det; en annan hade rövat halva Sachsen och var icke hågad att släppa denna besittning ifrån sig, medan en tredje fikade efter Italien. Envar protesterade mot den andras rovlystnad, och om korsikanen bara kunde ha väntat i sitt fängelse, till dess alla dessa hade råkat i luven på varandra, skulle han kanske ha återvänt och härskat ostörd. Men vad skulle det då ha blivit av vår berättelse och alla våra vänner? Om alla dropparna i havet torkade ut, vad skulle det då bli av havet? Under tiden skötte man sina levnadsbestyr och framför allt sina nöjen, som om de aldrig kunde komma att taga någon ända och som om ingen fiende hade hotat dem. Då våra resande anlände till Brüssel, där deras regemente var inkvarterat (vilket, efter vad alla sade, var en god tur), befunno de sig i en av Europas gladaste och mest lysande små huvudstäder, där alla stånden på världsmarknaden blänkte och lockade med all möjlig livlighet och glans. Spel hade man där i överflöd och dans i mängd; där var ett kalasande, som var ägnat att fylla den store gurmanden Josef med förtjusning; där var en teater, på vilken en underbar Catalani tjusade alla åhörare; vackra promenader, livade av militärisk ståt; en präktig gammal stad med sällsamma dräkter och sällsam arkitektur, till stor fägnad för lilla Amalias ögon, som aldrig förr hade sett en utländsk stad; och sålunda var den nämnda unga damen under ett par veckors tid, varunder hon bodde i en vacker bostad, för vilken utgifterna delades av Josef och Osborne, vilken senare hade fullt upp med pengar och var full av artiga uppmärksamheter mot sin hustru — sålunda, säger jag, var mrs Amalia under loppet av vid pass fjorton dagar, varunder
