Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/395

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

förtjusning då de lovade att komma. Gamle Bareacres, som icke hade mycken stolthet, men däremot en stark aptit, skulle ha gått vart som helst för att få sig en god middag.

— Jag hoppas att det inte kommer några andra fruntimmer än de som höra till vårt sällskap, sade lady Bareacres, sedan hon reflekterat över den gjorda och alltför brådstörtat antagna bjudningen.

— Å, gud bevare oss, mamma — du tror väl inte att karlen tar med sig sin hustru? utbrast lady Blanche, som den föregående aftonen i hela timmar hade legat smäktande i Georges armar i den nyss införda valsens virvlar. Männen äro tämligen drägliga, men deras hustrur…

— Jag har hört sägas, att hans fru ska vara tusan så söt, sade den gamle greven.

— Nå ja, min söta Blanche, sade modern, eftersom pappa vill gå dit, så få vi väl också lov att göra det, men vi hehöva naturligtvis inte känna dem i England.

Och sålunda beslutna att icke se sin nya bekantskap, om de mötte honom på Bond Street, gingo dessa fina herrskap att äta hans middag i Brüssel, och i det de nedläto sig att låta honom betala för deras nöjen, visade de sin höga värdighet genom att göra hans hustru brydd och ledsen och omsorgsfullt utesluta henne från konversationen. Detta är ett slags värdighet, vilken den högförnäma engelskan riktigt förstår att antaga, och att observera en fin dams beteende mot andra och mera ringa fruntimmer är ett mycket lustigt tidsfördriv för en filosofisk besökare av världsmarknaden.

Denna fest, på vilken den hederlige George spenderade en hel hop pengar, var den dystraste av alla tillställningar, vilka Amalia hade bevistat under sin smekmånad. I ett brev hem till sin mamma gjorde hon den mest bedrövliga skildring av festen: hur grevinnan Bareacres icke ville svara, då hon talade till henne; hur lady Blanche stirrade på henne genom sin lornjett; hur ursinnig kapten Dobbin var över deras beteende, och hur

387