WILLIAM M. THACKERAY
tillbaka i rummet, slog omkull stolarna, trummade med fingrarna på borden, bet sig i naglarna och visade andra tecken till en häftig inre rörelse.
Josef hade alltid haft en tämligen klen tanke om kaptenen och började nu misstänka, att det icke stod så alldeles rätt till med hans mod.
— Vad kan jag göra för er, Dobbin? sade han i en sarkastisk ton.
— Jo, jag ska säga er vad ni kan göra, svarade kaptenen och trädde fram till sängen. Vi marschera om en fjärdedels timme, Sedley, och det skulle kunna hända, att varken George eller jag kommer tillbaka. Kom väl ihåg, att ni inte ger er av härifrån staden förrän ni riktigt vet hur sakerna gå. Ni måste stanna här och vaka över er syster och trösta henne och se till att ingen ledsamhet händer henne. Kom ihåg att hon, ifall någonting skulle hända George, inte har någon annan människa i hela världen än er att hålla sig till. Om det går illa för armén, så måste ni föra henne i all trygghet tillbaka till England, och ni måste på ert hedersord lova mig, att ni aldrig överger henne. Jag vet att ni inte gör det, ty vad pengar angår, så har ni alltid varit frikostig med dem. Skulle ni händelsevis behöva några? Jag menar, har ni tillräckligt med guld för att kunna föra henne tillbaka till England, i händelse att någon olycka skulle inträffa?
— Sir, sade Josef majestätiskt, om jag behöver pengar, så vet jag varifrån jag tager dem. Och vad min syster beträffar, så behöver ni inte säga mig, hur jag bör bete mig emot henne.
— Nu talar ni som en riktig karlakarl, Josef, svarade den andre helt glatt, och det verkligen gläder mig, att George kan lämna henne i så goda händer. Jag kan således giva honom ert hedersord på att ni ska stå vid hennes sida, ifall hon skulle behöva det?
— Naturligtvis, naturligtvis! svarade Josef, vars frikostighet i penningväg Dobbin fullkomligt riktigt hade uppskattat.
418
