WILLIAM M. THACKERAY
TRETTIOANDRA KAPITLET.
Vari Josef tager till flykten och kriget tager slut.
Vi i det fredliga Londons City ha aldrig skådat — och Gud låte oss aldrig behöva bevittna — en sådan scen av orolig brådska och rädd uppståndelse som den, vilken Brüssel företedde. Stora människohopar rusade till Namurporten, från vilket håll de dova ljuden kommo, och mången red framåt landsvägen för att möta de budskap, som möjligen kunde komma från hären. Envar frågade sin granne efter nyheter, och till och med förnäma lorder och nåder nedläto sig att tala med personer, som de icke kände. Frankrikes vänner gingo, vilda av glad iver, omkring och profeterade kejsarens seger. Köpmännen stängde sina bodar och kommo ut för att öka den allmänna kören av skrik och larm. Kvinnor rusade till kyrkorna och trängdes i kapellen och knäböjde och bådo på stengolven och trappstegen. Kanonernas dova ljud fortfor att rulla och rulla. Snart började ekipager med resande att lämna staden, galopperande bort mot tullporten åt Gent till. De franska anhängarnas profetior började att gälla för fakta.
— Han har delat sin armé i två halvor och tågar direkt på Brüssel, hette det. Han kommer att slå engelsmännen och vara här i kväll.
Isidor ropade dessa samma ord i sin herres öra och sprang ut och in och kom ständigt tillbaka med några nya olycksdetaljer. Josefs ansikte blev allt blekare och blekare, och oro och fruktan började slutligen bemäktiga sig den tjocke civilisten.
All den champagne han förtärde var icke i stånd att giva honom mod, och före solnedgången hade han arbetat upp sig till en så nervös stämning, att den riktigt gladde
438
