WILLIAM M. THACKERAY
— Les moustaches, flämtade Josef, les moustaches — coupez — raka — fort!
Isidor behövde icke lång tid för att raka av hans mustascher och hörde med obeskrivlig belåtenhet hur hans herre befallde honom hämta en hatt och en civil rock.
— Jag vill inte längre bära den andra rocken — ger den åt er — tag bort den! lydde Josefs ord; och överrocken och mössan voro nu äntligen Isidors egendom.
Josef valde nu en enkel svart rock och väst ur sitt klädesförråd, tog på sig en stor vit halsduk och en hatt utan några prydnader. Om han hade kunnat få tag i en sådan där låg, bredskyggig hatt, som de belgiska prästerna bära, skulle man kunnat taga honom för en välmående, korpulent pastor vid engelska kyrkan.
— Kom genast — fort — ut på gatan — låt oss resa! ropade han, skyndade nedför trappan och ut på gatan. Ehuru Regulus hade bedyrat, att han var den ende vid hans regemente eller snart sagt av hela den förenade hären, som hade undgått att bliva nedhuggen eller nedskjuten av Ney, befanns det snart, att hans uppgift hade varit mindre riktig och att ännu åtskilliga andra av de förmenta offren hade överlevat det allmänna blodbadet. Många tjog av Regulus' kamrater hade hittat väg till Brüssel, och som de allasammans medgåvo att de hade flytt undan, fyllde de inom kort hela staden med övertygelsen om de allierades nederlag. Man väntade i varje ögonblick att få se fransmännen anlända; den paniska skräcken blev allt värre, och man gjorde överallt förberedelser till flykt. Och inga hästar! tänkte Josef i förtvivlan. Han lät Isidor fråga tjogtals personer, om de hade några att sälja eller låna ut, och då nekande svar anlände från alla håll, ökades hans förskräckelse allt mer och mer. Skulle han begiva sig av till fots? Även själva förskräckelsen kunde icke driva denna tunga lekamen till en sådan ansträngning.
Nästan alla hotellen mittemot parken voro upptagna av engelsmän, och Josef strövade obeslutsam omkring i
444
