VÄRLDSMARKNADEN
sitt kvarter bland hopar av andra människor, vilka i likhet med honom voro överväldigade av fruktan och rädd nyfikenhet. Somliga familjer, som hade varit lyckligare än han och fått fatt i ett par hästar, skramlade nu framåt gatorna på sin flykt, men däremot fanns det andra, som voro lika olyckliga som han och icke för några pengar eller böner kunde förskaffa sig de nödiga medlen till flykt. Bland dessa senare märkte Josef lady Bareacres och hennes dotter, som sutto i sin vagn i inkörsporten till sitt hotell, med alla sina reskoffertar packade och utan att det fattades dem något annat för att fly, än samma fortskaffningsmedel, vars brist tvang Josef att stanna där han var.
Rebecka Crawley hade rum i detta hotell och hade före denna period haft åtskilliga fientliga möten med damerna inom Bareacresfamiljen. Hennes nåd Bareacres kände icke igen mrs Crawley, då de händelsevis möttes i trappan, och talade alltid illa om sin granne på alla de ställen, där dennas namn nämndes i hennes närvaro. Grevinnan förfasade sig över general Tuftos förtrolighet med adjutantens hustru. Lady Blanche undvek henne, som om hon haft en smittsam sjukdom, och endast greven själv bibehöll en hemlig bekantskap med henne, vid sådana tillfällen då hans damer icke kunde se det.
Rebecka fick nu hämnd på sina övermodiga fiender. Det blev känt i hotellet, att ryttmästare Crawley hade lämnat kvar sina hästar, och då skräcken började, nedlät sig lady Bareacres att skicka sin kammarjungfru till ryttmästarens hustru med hälsning från fru grevinnan och anhållan att få veta priset på mrs Crawleys hästar. Mrs Crawley sände henne nu en biljett med sin hälsning och en antydan om att det icke var hennes vana att uppgöra köp genom kammarjungfrurs bemedling.
Detta korta svar bragte greven i egen person till Beckys rum, men han rönte icke större framgång än den förste ambassadören.
— Att skicka en kammarjungfru till mig! utbrast mrs Crawley i högsta förbittring. Varför skickade inte lady
