WILLIAM M. THACKERAY
Bareacres och lät säga mig, att jag skulle gå och sadla hästarna? Är det mylady själv som önskar resa, eller är det hennes kammarjungfru? Och detta var allt det svar, som greven förde tillbaka till sin grevinna.
Vad kan icke nödtvånget åstadkomma? Grevinnan kom verkligen själv för att uppvakta mrs Crawley, sedan hennes andra beskickning hade misslyckats. Hon bad henne själv bestämma sitt pris och erbjöd sig till och med att bjuda Becky till Bareacres-House, om denna senare ville förskaffa henne medel att återvända till detta residens, men mrs Crawley endast hånade henne.
— Ni kommer högst sannolikt aldrig tillbaka hem, sade hon, åtminstone inte tillsammans med edra diamanter. Fransmännen lära nog lägga vantarna på dessa. De skola vara här inom två timmar, och jag ska vid den tiden vara halvvägs till Gent. Jag skulle inte vilja sälja mina hästar, nej, inte för de två största diamanterna, som fru grevinnan bar på balen.
Lady Bareacres skälvde av raseri och förskräckelse. Diamanterna voro insydda i hennes klänning och i mylords stoppning och stövlar.
— Människa, mina diamanter äro insatta i banken, och jag vill ha hästarna!
Rebecka skrattade henne mitt i ansiktet, och den ursinniga grevinnan gick ned och satte sig i sin vagn. Hennes kammarjungfru, hennes resbetjänt och hennes man skickades ännu en gång ut i staden för att var på sitt håll höra efter hästar. Och ve den som kom sist! Hennes nåd beslöt att resa i samma ögonblick som hästarna anlände från något håll — med sin man eller utan honom.
Rebecka hade det nöjet att få se hennes nåd sitta i vagnen utan hästar för, att få hålla sina ögon fästa på henne och att med högljudd röst få beklaga grevinnans brydsamma läge.
— Att inte vara i stånd att skaffa sig hästar! sade hon. Och så att ha alla de där diamanterna insydda i vagnsdynorna! Det kommer minsann att bli ett gott kap för
446
