WILLIAM M. THACKERAY
Josef var färdig att sluta henne i sin famn vid denna nyhet.
— Gör i ordning vagnen, Isidor! ropade han. Vi ha funnit dem — vi ha funnit dem!
— Mina hästar ha aldrig gått för en vagn, anmärkte mrs Crawley. Bulfinch kommer att slå åkdonet i spillror, om ni sätter honom i linorna.
— Men är han from att rida? frågade Josef.
— Så from som ett lamm och så snabb som en hare, svarade Rebecka.
— Tror ni att han orkar bära mig? frågade Josef.
Han satt i andanom redan på hästryggen, utan att ens ägna Amalia den ringaste tanke. Vilken person, som hade hästar att sälja, skulle väl kunnat motstå en sådan frestelse?
Rebecka bad honom komma in i hennes rum, dit han också följde henne, brinnande av iver att få avsluta köpet. Josef torde sällan, om någonsin, ha tillbragt en halvtimme i sitt liv, som kostade honom så mycket. Rebecka, som uppskattade värdet av den vara hon hade att sälja efter såväl köparens iver som den ringa tillförseln, satte på sina hästar ett så oerhört pris, att själve den ivrige Josef ryggade tillbaka därför.
Rebecka förklarade emellertid mycket bestämt, att hon skulle sälja båda eller också ingendera. Rawdon hade förbjudit henne att göra sig av med dem för ett lägre pris än det hon hade uppgivit. Lord Bareacres där nere skulle med uppräckta händer vilja ge henne samma summa — och trots all hennes aktning och tillgivenhet för den Sedleyska familjen insåg nog mr Josef att fattigt folk måste leva; kort sagt, ingen kunde ha varit mera vänlig, men på samma gång mera orubblig vid avslutandet av en affär.
Josef gick slutligen, såsom man kunnat vänta sig, in på att betala den äskade summan. Denna var emellertid så stor, att han måste anhålla om en liten respit med betalningen, ja, så stor, att den rentav utgjorde ett litet kapital för Rebecka, som hastigt beräknade, att hon
448
