WILLIAM M. THACKERAY
till stadens kommendant, vilka genast anslogos på husknutarna och meddelade de allierades seger vid Quatre Bras och franska arméns fullständiga tillbakadrivande under Neys befäl, efter sex timmars strid. Adjutanten måste ha anlänt ungefär just som Rebecka och Josef höllo på att uppgöra köpet eller medan den senare tog den inköpta varan i betraktande. Då han kom fram till sitt hotell, fann han en hop av dess talrika invånare stå utanför och diskutera nyheterna; det fanns intet tvivel om deras sannfärdighet. Han begav sig nu upp för att meddela dem åt de i hans vård anförtrodda damerna, utan att likväl anse det vara nödigt att säga dem, att han hade ämnat smyga sig av, att han hade köpt Rebeckas hästar och vilket pris han hade betalt för dem.
Men framgång eller nederlag var av mindre vikt för den, som endast hade tänkt på sina älskades säkerhet. Vid nyheten om segern blev Amalia ännu mera uppskakad an någonsin förut. Hon ville nödvändigt genast begiva sig av till armén. Hon bad sin bror med tårar i ögonen, att han skulle föra henne dit. Hennes tvivel och farhågor nådde snart sin höjdpunkt, och den stackars flickan, som i många timmar varit försänkt i ett slags dvala, rasade och sprang hit och dit i hysterisk vildhet, så att det var en hjärtslitande syn att skåda. Ingen man, vridande sig i plågor på det femton mil avlägsna, hårt omkämpade slagfältet, där så många tappra nu lågo efter dagens strider — ingen man bland dessa kunde lida en mera bitter smärta än detta stackars olyckliga krigsoffer. Josef kunde icke uthärda åsynen av hennes förtvivlan, utan lämnade sin syster i hennes starkare kvinnliga ledsagares vård och gick ännu en gång ned till hotellets port, där envar ännu dröjde, samspråkande och väntande på flera nyheter.
Det blev stora ljusa dagen, medan de stodo där, och färska nyheter började anlända från kriget, medförda av män, som hade varit skådespelare i det stora dramat. Vagnar och stora bondkärror lastade med sårade kommo rullande in i staden; hemska kvidanden hördes inifrån
450
