VÄRLDSMARKNADEN
dem, och bleka ansikten tittade upp ur halmen. Josef stod och betraktade en av dessa vagnar med hemsk nyfikenhet — de arma människornas kvidanden voro förfärliga att höra — och de trötta hästarna förmådde knappast draga vagnen. Stopp! stopp! ropade en matt röst ur halmen, och vagnen stannade mittför mr Sedleys hotell.
— Det är George! Jag vet att det är George! ropade Amalia och rusade i ögonblicket till balkongen med likblekt ansikte och upplöst fladdrande hår. Det var emellertid icke George, men näst det bästa — det var nyheter om honom.
Det var stackars Tom Stubble, som så käckt hade marscherat ut ur staden för tjugufyra timmar sedan, bärande regementets fana, vilken han tappert hade försvarat ute på fältet. En fransk lancier hade stött sin lans i den unge fänrikens ben, och denne föll, ännu ståndaktigt hållande sin fana. Efter fäktningens slut hade man skaffat den stackars gossen en plats i vagnen, och så hade han blivit förd tillbaka till Brüssel.
— Mr Sedley, mr Sedley! ropade den unge mannen med matt stämma, och Josef gick helt uppskrämd fram till vagnen. Han hade icke till en början känt igen den som ropade honom. Lille Tom Stubble räckte nu fram sin feberheta, matta hand och sade:
— Jag ska inkvarteras här. Osborne och — och — Dobbin sade, att jag skulle bli det och ni torde vara god och ge karlen två Napoleondorer; min mor skall betala er.
Denne unge mans tankar hade under de långa feberheta timmar, som han hade tillbragt i vagnen, flytt bort till faderns prästgård, vilken han endast för några få månader sedan hade lämnat, och hade under detta strövtåg stundom lyckats att förgäta sina plågor.
Hotellet var stort och folket vänligt och godhjärtat, och alla de, som lågo i vagnen, fördes in och lades på var sin bädd. Den unge fänriken fördes upp till Osbornes rum. Amalia och majorskan hade ilat ned till honom, då
