Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/460

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

den senare hade känt igen honom från balkongen. Man torde kunna föreställa sig dessa kvinnors känslor, då de fingo veta, att striden var slutad och att bådas män voro vid liv. I vilken stum förtjusning föll icke Amalia om sin goda väns hals och omfamnade henne, och med vilken brinnande bön sjönk hon icke ned på sina knän och tackade försynen, som hade skonat hennes man.

Vår unga dam skulle i sitt feberspända och nervösa tillstånd icke kunnat få en mera hälsosam medicin sig föreskriven än den, som slumpen skickade i hennes väg. Hon och mrs O'Dowd vakade oupphörligt hos den sårade ynglingen, vars plågor voro svåra, och under uppfyllandet av den plikt, som sålunda hade blivit henne pålagd, hade hon icke tid att ruva över sina personliga bekymmer eller överlämna sig åt sina egna farhågor och mörka aningar. Den unge patienten berättade på sitt enkla sätt dagens händelser och våra tappra vänners bragder. Regementet hade lidit betydligt och förlorat många man och många officerare. Majorens häst hade blivit skjuten under honom just som regementet stormade fram, och alla trodde att det var förbi med gamle O'Dowd och att Dobbin skulle ärva hans plats, till dess de, sedan de efter attacken åter dragit sig tillbaka till sin förra post, funno majoren sittande på Pyramus' lik och förfriskande sig ur en flaska med korgflätning. Det var kapten Osborne, som högg ned den franske lancier, som hade sårat fänriken med lansen. Amalia blev så blek vid denna nyhet, att majorskan hejdade den unge fänriken mitt i denna historia. Och det var kapten Dobbin, som, ehuru själv sårad, efter stridens slut tog ynglingen i sina armar och bar honom till läkaren och därifrån till vagnen, som skulle föra honom tillbaka till Brüssel. Och det var han som lovade kusken två louisdorer, om han körde till Sedleys hotell i staden och berättade mrs Osborne, att striden var slutad och att hennes man var oskadd och mådde väl.

— Han har verkligen ett gott hjärta, den där Dobbin, sade mrs O'Dowd, fastän han alltid skrattar åt mig.


452