WILLIAM M. THACKERAY
män, som kunde fås att motstå honom, skulle stupa på sin post, och erövraren skulle över deras lik marschera in i staden. Ve dem, som då voro där! Adresser förbereddes, publika ämbetsmän församlade sig och överlade i tysthet, och trefärgade fanor och segeremblem tillagades för att hälsa Hans Majestät kejsarens och konungens ankomst.
Emigrationen fortfor alltjämt, och alla de familjer, som kunde finna medel att avresa, flydde ur staden. Då Josef på eftermiddagen den 17 juni begav sig till Rebeckas hotell, fann han att den stora Bareacresvagnen för länge sedan hade kört ut ur inkörsporten. Greven hade på ett eller annat sätt lyckats skaffa sig hästar, i trots av mrs Crawley, och rullade nu framåt på vägen till Gent. Ludvig den Efterlängtade gjorde ävenledes i ordning sin kappsäck i den nämnda staden. Det tycktes som om olyckan aldrig tröttnade att tvinga denna eviga flykting att röra på sig.
Josef kände, att gårdagens uppskov endast var en kort respit, och att hans dyrt köpta hästar ändå till slut måste komma att användas. Hans kval voro under hela dagens lopp alldeles förskräckliga. Så länge som det fanns en engelsk armé mellan Brüssel och Napoleon, behövdes icke någon omedelbar flykt, men han lät emellertid flytta sina hästar från deras avlägsna stall till stallet på gården till det hotell där han bodde, för att ha dem under ögonen och icke riskera att de med våld bleve bortförda. Isidor bevakade ständigt stalldörren och hade hästarna sadlade, så att de skulle vara färdiga att bege sig av när som helst — en händelse efter vilken han innerligt längtade.
Efter det mottagande Rebecka hade rönt den föregående dagen ville hon icke vidare besöka sin kära Amalia. Hon putsade den bukett George hade köpt henne, gav blommorna friskt vatten och läste om den biljett han hade skrivit till henne.
— Stackars kräk, sade hon, i det hon satt och rullade den lilla papperslappen mellan sina fingrar, hur jag skulle kunna krossa henne med den här! Och det är för
454
