WILLIAM M. THACKERAY
Han körde med den fyrspända familjevagnen till Southampton med miss Horrocks vid sin sida, och folket i trakten väntade varenda vecka, såsom även hans son i mållös förtvivlan gjorde, att hans giftermål med henne skulle stå att läsa i provinsens tidning. Mr Crawley hade onekligen en tung börda att bära. Hans vältalighet förlamades på de religiösa sammankomsterna i orten, där han hade haft för vana att presidera och tala i timtal, ty han kände att församlingen sade sinsemellan, då han reste sig upp: — Det där är sonen till den där gamle utsvävande sällen sir Fox, som sannolikt i detta ögonblick sitter och super på krogen. Och en gång, då han talade om kungens i Timbucto andligt omtöcknade tillstånd och antalet av hans hustrur, vilka ävenledes levde i mörkret, frågade någon rusig vantrogen: — Hur många finns det på Drottningens Crawley, min gubbe lilla? till stor överraskning för talaren och till ohjälplig ruin för mr Fox' tal. Och de båda unga damerna på Drottningens Crawley skulle ha blivit totalt förvildade (ty sir Fox hade svurit att ingen guvernant hädanefter skulle komma inom hans dörrar), såframt icke mr Crawley medelst hotelser hade tvungit den gamle herrn att skicka dem i skolan.
Emellertid voro, såsom vi redan nämnt, vilka personliga stridigheter än kunde förefinnas emellan dem, miss Crawleys kära anförvanter enhälliga i att älska henne och sända henne bevis på sin ömhet. Sålunda sände henne mrs Bute rapphöns och några särdeles vackra blomkålshuvuden och en vacker börs eller nåldyna, virkad av de kära flickorna, som anhöllo om att få behålla en liten plats i sin älskade tants minne, medan mr Fox skickade persikor och druvor och vilt från herrgården. Southamptondiligensen plägade föra dessa ömhetsbevis till miss Crawley i Brighton; den brukade även stundom föra mr Fox dit, ty hans tvister med sir Fox förmådde honom nu att ofta vara borta från hemmet, och dessutom hade han en dragning till London i lady Jane Sheepshanks person, vars förlovning med mr Crawley redan
464
