WILLIAM M. THACKERAY
rikar smultron och grädde och tjugufyra små dessertbröd, som lågo förbisedda på en tallrik bredvid honom och tänkte därvid utan tvivel (ty romanförfattare hava privilegiet att veta allt) en hel hop på den unga flickan där uppe.
— En vacker, glad och munter ung varelse! tänkte han för sig själv. Hur hon betraktade mig, då jag tog upp näsduken åt henne vid bordet! Hon tappade den två gånger! Vem är det som sjunger i salongen? Min själ har jag inte lust att gå upp och se efter.
Men hans blyghet kom åter över honom med okuvlig styrka. Hans far sov, hatten hade han lämnat i förstugan, en åkarestation fanns strax bredvid på Southampton Road, och han sade till sig själv:
— Jag ska gå och se de "Fyrtio Tjuvarna" och miss Decamps dans, och därmed smög han sig sakta bort på tåspetsarna och försvann utan att väcka sin hedervärde fader.
— Se där går Josef! sade Amalia, som stod och såg ut från de öppna fönstren i salongen, medan Rebecka satt och sjöng vid pianot.
— Miss Sharp har skrämt bort honom, sade mrs Sedley. Stackars Josef! Det är för ledsamt att han alltid ska vara så skygg och blyg av sig!
40
