WILLIAM M. THACKERAY
ord om miss Crawleys hälsotillstånd, men talade med mycken grannlagenhet om vädret och kriget och det odjuret Bonapartes fall och om doktorer och kvacksalvare, men framför allt om förtjänsterna hos doktor Podgers, vilken hon för ögonblicket beskyddade.
Under detta samtal gjorde Fox Crawley ett skickligt schackdrag, som visade att han under andra förhållanden skulle kunnat gå långt på den diplomatiska banan. Då nämligen änkegrevinnan Southdown anföll den korsikanske uppkomlingen, såsom vanan var den tiden, och visade att han var ett vidunder, fläckat med alla möjliga brott, en feg stackare, en tyrann, vars fall var på förhand avgjort etc., etc., tog Fox Crawley helt plötsligt parti för honom. Han beskrev förste konsuln sådan han såg honom i Paris vid fredsslutet i Amiens, då han, Fox Crawley, hade det stora nöjet att göra bekantskap med mr Fox, denne store och utmärkte statsman, vilken man omöjligt kunde annat än beundra, hur olika med honom man än möjligen kunde tänka, och som alltid hyste den högsta tanke om kejsar Napoleon. Och han talade i uttryck av den starkaste förtrytelse över de allierade makternas trolösa uppförande mot den avsatte monarken, vilken, sedan han högsinnat hade överlämnat sig åt deras nåd och barmhärtighet, hade blivit dömd till en grym förvisning, medan ett bigott, katolskt patrask i hans ställe tyranniserade Frankrike.
Denna ortodoxa fasa för katolsk vidskepelse räddade Fox Crawley i lady Southdowns omdöme, medan hans beundran för hennes båda avgudar, Fox och Napoleon, höjde honom ofantligt i miss Crawleys ögon.
— Och vad är er tanke, min söta vän? sade miss Crawley till den unga dam, för vilken hon genast vid första åsynen hade fattat tycke.
Lady Jane rodnade starkt och sade, att hon icke förstod sig på politiken, vilken hon lämnade åt klokare huvuden än hennes eget, men ehuru mamma utan tvivel hade rätt, hade mr Crawley likväl talat mycket vackert. Och då damerna slutligen avlägsnade sig, uttryckte miss
472
