VÄRLDSMARKNADEN
Crawley den förhoppningen, att lady Southdown skulle vara god och stundom skicka lady Jane till henne och låta henne komma och trösta ett stackars sjukt och ensamt fruntimmer. Denna anhållan blev artigt beviljad, och man skildes åt i bästa vänskap.
— Låt inte lady Southdown komma igen, Fox, sade den gamla damen. Hon är stupid och skrävelaktig som hela din mors familj, vilken jag aldrig kunnat fördraga, men tag den lilla snälla lady Jane med dig så ofta du vill.
Fox lovade att han skulle göra det och meddelade icke gamla grevinnan, vilken tanke hans tant hyste om henne, som tvärtom trodde, att hon hade gjort ett mycket angenämt och storartat intryck på miss Crawley.
Lady Jane blev nu en flitig gäst hos miss Crawley, följde henne på promenaderna och förljuvade mången afton för henne. Hon var av naturen så god och mild, att icke ens själva Firkin var svartsjuk på henne, och den beskedliga Briggs tyckte, att hennes vän var mindre grym emot henne, då den vänliga lady Jane var närvarande. Miss Crawley var alldeles förtjust i henne, och den gamla damen berättade henne hundratals anekdoter från sin ungdom, men på ett helt olika sätt mot det, varpå hon hade plägat konversera med den gudlösa lilla Rebecka, ty det låg någonting i lady Janes oskuld, som gjorde lättsinnigt tal till en oförsynthet, och miss Crawley var ett alltför mycket bildat fruntimmer för att såra en sådan renhet. Den unga damen själv hade aldrig rönt godhet av någon, utom av denna gamla dam, sin far och sin bror, och besvarade därför miss Crawleys välvilja med okonstlad hjärtlighet och vänskap.
På höstaftnarna plägade lady Jane sitta i miss Crawleys salong och sjunga för henne i skymningen sina små enkla sånger, medan solen gick ned och havet brusade mot stranden. Den gamla damen plägade vakna upp, då dessa sånger tystnade, och bedja om flera. Vad beträffar Briggs och den mängd sälla tårar hon göt, medan hon låtsade sticka och såg ut på det stolta mörknande havet där utanför fönstren och på himmelns lampor, som började
