WILLIAM M. THACKERAY
räkning. Värden, som fruktade att man skulle protestera mot räkningens innehåll, svor dyrt och heligt på, att den unge herrn ensam hade förtärt varenda droppe av den debiterade drycken, och Bowls betalte slutligen räkningen och visade den vid hemkomsten för mrs Firkin, som blev helt förskräckt över all denna massa brännvin och visade den för miss Briggs, som ansåg för sin plikt att meddela saken för miss Crawley.
Om den unge mannen hade druckit ett dussin buteljer rött vin, skulle den gamla damen ha förlåtit honom, ty detta var en dryck, varmed gentlemän hade rättighet att berusa sig; men aderton glas brännvin tömda i sällskap med boxare på en simpel krog — detta var ett vidrigt brott, som icke så lätt kunde förlåtas. Allting gick nu den unge mannen emot. Han kom hem doftande av stallet, där han hade varit och gjort sin dogg Towzer ett besök och varifrån han förde sin vän med sig för att låta honom få lufta sig en smula, och därvid hade han den oturen att möta miss Crawley och hennes tjocka, flämtande mops, vilken Towzer skulle ha slukat i en munsbit, såframt han icke med ett ömkligt klagoskri hade sökt miss Briggs beskydd — och under denna hemska scen stod doggens herre och bara skrattade.
Även hans blyghet hade denna dag övergivit honom. Han var livlig och skämtsam vid middagen, gav sin kusin Fox ett par mustiga pikar, drack lika mycket vin som den föregående dagen och gick efter middagen helt oskuldsfullt upp till damerna i salongen och började att berätta dem åtskilliga valda anekdoter från akademien. Han beskrev åtskilliga intressanta knytnävsstrider och erbjöd sig helt skämtsamt att parera med lady Jane hur högt hon ville på en av dagens mest berömda prisfäktare mot en annan dylik storhet och satte slutligen kronan på verket genom att erbjuda sig att hålla en summa på sig själv mot sin kusin Fox vare sig med eller utan boxningshandskar.
— Och det är ett hyggligt anbud, min gubbe lilla, sade han med ett gapskratt och slog Fox på axeln, och fars-
482
