WILLIAM M. THACKERAY
Då Rebecka en dag betraktade några teckningar, som Amalia hade skickat hem från skolan, råkade hon plötsligt på en, som fick henne att brista ut i tårar och lämna rummet. Det var den dag, då Josef Sedley för andra gången uppenbarade sig.
Amalia skyndade efter sin vän för att få veta orsaken till denna känsloutgjutelse, och den godhjärtade varelsen kom tillbaka utan sin vän och sade helt upprörd:
— Hennes far var ritlärare i Chiswick, som du vet, mamma, och han gjorde det bästa av våra ritningar.
— Mitt kära barn, jag har verkligen aldrig hört att han tecknade dem — jag trodde att han bara monterade dem.
— Ja, det kallades så, mamma. Rebecka erinrar sig ritningen och hur hennes far arbetade på den, och tanken därpå kom plötsligt över henne, och så… hon är, som du vet…
— Ja, det stackars barnet är helt och hållet hjärta, sade mrs Sedley.
— Jag önskar, att hon kunde stanna hos oss ännu en vecka, sade Amalia.
— Hon är fanken så lik miss Cutler, som jag brukade träffa i Dumdum, endast vackrare. Hon är nu gift med Lance, läkaren vid artilleriet. Vet du, mamma, att Quintin vid det fjortonde en gång slog vad med mig…
— Kära Josef, vi känna ju till den där historien! sade Amalia skrattande. Bry dig inte om att berätta den, utan övertala mamma att skriva till sir Fox Crawley.
— Hade han inte en son vid kungliga lätta dragonerna i Indien?
— Skriv till honom och be, att den lilla stackars kära Rebecka ännu får stanna här en liten tid. Men se här kommer hon, och hennes ögon äro röda av gråt.
— Jag mår bättre nu, sade den unga damen, i det hon med sitt ljuvaste leende fattade den godhjärtade mrs Sedleys utsträckta hand och kysste den. Hur goda ni allasammans äro mot mig! Alla, tillade hon med ett litet skratt, utom ni mr Josef.
— Jag! sade Josef och funderade på hur han genast
42
