Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

skulle komma sin väg. Herregud! Bevara mig, miss Sharp!

— Ja, hur kunde ni vara så grym att låta mig äta den där ohyggligt pepprade rätten till middagen, och det den första dagen jag såg er? Ni är inte så god emot mig som Amalia är.

— Han känner dig inte så väl, utbrast Amalia.

— Jag trotsar någon att kunna vara stygg mot er, min söta vän, sade hennes mor.

— Curryn var präktig; ja, sannerligen var den inte det, sade Josef mycket allvarsamt. Möjligen var det inte nog med citronsaft i den, det tror jag verkligen.

— Nå, men den cayennepepparn?

— Ha, ha, hur den fick er att skrika till! sade Josef, gripen av det komiska i situationen och utbristande i ett gapskratt, som upphörde helt plötsligt, såsom vanligt.

— En annan gång aktar jag mig för att låta er välja åt mig, sade Rebecka, i det de gingo ned till middagen. Jag trodde inte att karlarna ville tillfoga en stackars oskadlig flicka något ont.

— På min ära, miss Rebecka, jag skulle inte för allt i världen vilja göra er illa.

— Nej, sade hon, jag vet att ni inte skulle vilja det, och därmed gav hon honom en aldrig så liten tryckning med sin lilla hand och drog den sedan tillbaka helt förskräckt och såg först för ett ögonblick upp i hans ansikte och därefter ned på mattkäpparna i trappan.

Detta var en invit och såsom sådan torde åtskilliga fina och bildade damer, som strängt iakttaga det passande, fördöma handlingen såsom oblyg, men, ser ni, stackars Rebecka måste själv göra allt sådant. Om en person är för fattig för att hålla en tjänare, måste han, hur fin han än må vara, själv sopa sina rum, och om en söt flicka icke har någon mamma, som kan ordna sakerna med den unge mannen, så måste hon göra det själv. Ack, tänk bara vilken välsignad sak det är att kvinnorna inte oftare utöva sin makt! Vi kunna icke motstå dem, om de göra det. Låt dem bara visa den ringaste lilla böjelse, och karlarna

43