VÄRLDSMARKNADEN
Osborne (ehuru hon visste att hon sade en liten osanning), om du hade hört Rebecka före mig.
— Jag ber emellertid att få underrätta miss Sharp, sade Osborne, att jag, med rätt eller orätt, anser miss Amalia Sedley vara världens främsta sångerska.
— Du ska få höra, sade Amalia, och Josef Sedley var verkligen nog artig att bära ljusen till pianot. Osborne gav en vink om att han lika gärna skulle sitta i mörkret, men miss Sedley nekade skrattande att längre hålla honom sällskap, och de två följde följaktligen med Josef.
Rebecka sjöng vida bättre än hennes vän (ehuru det naturligtvis var Osborne obetaget att stå fast vid sin åsikt) och uppbjöd hela sin konst och rentav överraskade Amalia, som aldrig förr hade hört henne sjunga så väl. Hon sjöng en fransk sång, vilken Josef icke det bittersta förstod, och vilken George medgav att han icke heller förstod, och därefter en hel hop av dessa enkla ballader, vilka för fyrtio år sedan voro på modet och i vilka engelska sjögastar, vår kung, stackars Susan, blåögda Mary och dylikt utgjorde huvudtemat. De påstås icke vara synnerligt briljanta i musikaliskt avseende, men innehålla otaliga godhjärtade, enkla vädjanden till känslorna, vilka folk förstod bättre än dessa mjölk- och vattens-lagrime, sospiri och felicità hos den evinnerliga Donizettiska musiken, varmed vi nuförtiden undfägnas. En sentimental och efter ämnet lämpad konversation fördes mellan sångerna, till vilka Sambo, sedan han hade burit in teet, samt hushållerskan nedläto sig att lyssna ute i trappan.
Bland dessa sånger var en, den sista i konserten, som hade följande lydelse:
Ack, hemsk och dyster heden låg,
ack, bitter var den kalla dimma!
En lantlig hydda man på avstånd såg,
på hyddans härd en eld sågs glimma. —
En fattig gosse förbi grinden går,
och när han muntra brasan ser,
den bittra köld känns dubbelt svår,
den kalla snö, den kyler dubbelt mer.
