WILLIAM M. THACKERAY
De sågo hur han framåt gick
med tröttad fot och sorgset sinn,
och nu med hjärtlig röst och blick
de ropa högt och glatt: "Stig in!" —
Det morgon är — den unge gäst
är borta ren, men vänligt härden lyser.
Du milde Gud, du skyddar bäst
den arme vandrarn, när han fryser!
Det var åter en variation av de förutnämnda orden: då jag rest! Då miss Sharp kom till de sista orden, skälvde hennes röst, och envar kände hänsyftningen på hennes avresa och på hennes olyckliga, övergivna ställning. Josef Sedley, som tyckte mycket om musik och hade ett ömt hjärta, var i ett verkligt förtjusningstillstånd under sångens utförande och djupt rörd då den slutade. Om han hade haft mod, om George och miss Sedley enligt den förres förslag hade stannat kvar i rummet utanför, skulle det nu varit slut med Josef Sedleys ungkarlsliv, och detta arbete skulle aldrig ha blivit skrivet, men vid sångens slut lämnade Rebecka pianot, räckte Amalia handen och gick ut i skymningen där ute i den andra salongen, och i samma ögonblick trädde mr Sambo in med en bricka, på vilken stodo smörgåsar, geléer och åtskilliga glimmande glas och karaffiner, på vilka Josef Sedleys uppmärksamhet genast fäste sig. Då den Sedleyska familjens båda föräldrar kommo tillbaka från sin middagsbjudning, funno de de unga i så ivrigt samspråk, att de icke hört vagnens ankomst, och mr Josef höll just på att yttra:
— Min bästa miss Sharp, en liten tesked gelé för att förfriska er efter edra ofantliga — edra — edra förtjusande ansträngningar!
— Bravo, Josef, sade mr Sedley, och då Josef hörde den gycklande tonen i denna välbekanta röst, återföll han i en förskrämd tystnad och begav sig hastigt sina färde, Han låg icke vaken hela natten och tänkte på huruvida han var förälskad i miss Sharp eller ej, men han tänkte för sig själv, hur behagligt det skulle vara att höra sådana sånger efter skatteindrivningen — vilket disting-
54
