WILLIAM M. THACKERAY
— Som du behagar! sade Dobbin. Du måste bli min sekundant, Osborne.
— Ja, om du nödvändigt vill, svarade lille Osborne, ty som ni vet hade hans pappa ett eget ekipage, och han nästan blygdes över sin kämpe.
Ja, när stundens timme slog, nästan skämdes han att säga: — Ge på honom, Fikon! Och icke en enda av de andra gossarna uttalade detta uppmaningsrop under de första två eller tre varven av denna ryktbara knytnävsstrid, vid vars början den vetenskapligt instuderade Cuff, med ett föraktfullt leende på sitt ansikte och lika livlig och glad som om han varit på en bal, gav motståndaren sina modiga slängar och tre gånger fällde denne olycklige kämpe till marken. Vid varje sådant fall hördes ett hurrarop, och envar längtade efter den äran att få böja knä för segraren.
— Jag tycker vad jag ska få smörj, när det här är förbi! tänkte unge Osborne, i det han hjälpte upp sin riddare. Det är bäst att du ger dig, sade han till Dobbin. Jag fick bara litet smörj, Fikon, och som du vet, är jag van vid det.
Men Fikon, vars alla lemmar skälvde och vars näsborrar flämtade av raseri, sköt sin lille sekundant åt sidan och började det fjärde nappataget.
Som han icke på minsta sätt visste, hur han skulle parera de slag, som måttades åt honom, och Cuff de föregående gångerna hade börjat anfallet, utan att någonsin ge sin fiende tid att slå till, beslöt nu Fikon, att han denna gång själv skulle börja anfallet, och som han var vänsterhänt, satte han följaktligen sin vänstra arm i rörelse och slog till ett par gånger av alla sina krafter — en gång på mr Cuffs vänstra öga och en gång på hans vackra romerska näsa.
Denna gång stupade Cuff till de kringståendes stora förvåning.
— Förbaska mig, bra träffat! sade lille Osborne med en kännares min, i det han klappade sin kämpe på axeln. Ge på honom med vänstra handen, Fikon, min gosse!
64
